Stamkunder

Det påpekades redan första dagen, vikten av våra stamkunder. Det är de som får Deli de Luca att gå runt. Det är de som är oss trogna. Med tiden har även jag fått bekanta mig med dessa ansikten. Nu ska jag låta er göra detsamma.

Vi har indiern, som alltid köper ett paket 20 prince.

Vi har 30-åringen, som verkligen borde undvika att köpa två flaskor 1,5 l Coca Cola, så ofta som han gör.

Vi har paret som alltid kommer in gemensamt. Han med en 90-tals Nick Carter frisyr, som tro det eller ej, lyckas bära upp den. Hon, Oslos motsvarighet till Blair Waldorf, som inte har något emot att hennes pojkvän bjuder på inköpen.

Vi har gubben, som alltid köper sin Aftonposten för 20 nok. Han som ger mig en flört, istället för ett tack och hej.

Vi har grabben med de blonda surflockarna. Han som alltid har någon stickad kofta på sig. Grabben som lämnar en förundrad över hur många koftor som hänger i hans garderob?

Vi har affärskvinnan, som mimar det hon vill, då hon alltid är upptagen i ett mobilsamtal.

Vi har den unga, halvblinda tjejen, hon med en ledhund. Hon som alltid har humöret på topp. Hon som ser till att man får perspektiv på livet, lär sig värdera det goda, det enkla och det självklara.

Jag har lärt mig uppskatta våra stamkunder. Troligtvis inte av samma anledning som mina chefer. För mig tillför de nämligen en spänning på jobbet. Kommer indierna en dag komma in och köpa 20 marlbro, istället för 20 prince. Kommer 30-åringen en dag komma in och köpa vatten, istället för sin Coca Cola. Kommer "Nick Carter" eller "Blair Waldorf" någonsin komma in själva, istället för som ett par. Kommer gubben någonsin köpa Dagbladet och säga ha det, istället för att ge mig en flört. Kommer grabben någonsin komma in i en skjorta, istället för sina stickade koftor. Kommer affärskvinnan någonsin lägga ifrån sig mobilen när hon ska beställa. Kommer den halvblinda tjejen någonsin komma in med ett nedstämt humör. Det återstår att se, men tills dess väntar jag med spänning.