Taco och Sex and the City

Medan Milla och Hanna är iväg för att tjäna ihop sitt levebröd sitter jag i min ensamhet och avnjuter en tacotallrik till Sex and the City. Sex and the City är nämligen vår nya addiction här i Oslo. Det är verkligen ingen nyhet, inte ens något som är speciellt på tapeten just nu. Det är bara så underhållande och lättsamt. Vem älskar inte att följa tjejernas sex- och vardagsliv i New York?

Den hjälpsamma fransmannen

I lördags hade vi en liten incident här i vår lägenhet. Det var mitt uppe i matlagningen, därav kanske inte så konstigt. Jag hade precis tagit en tugga av min asieninspirerad kycklinggryta. Milla höll på att avsluta sin currykyckling. Karin, en vännina till Milla som har bott här i några dagar, skulle precis påbörja sin kvällsmat. Då lägger spisen och likaså ugnen av. Vi upptäckte snart att det inte bara var ugnen och spisen utan även kylen och frysen. Det fanns bara en slutsats att dra; en propp har gått. Vi letade i vrår och hörn, i garderober och ute på balkongen. Ingenstanns fanns ett proppskåp. Tillslut begav vi oss ut i korridoren för att spana in de konstiga skåpen med lägenhetsnummer på. Det enda problemet var att vår nyckel inte funkade. Den gick att vrida runt, det till och med klickade till, men skåpet förblev stängt hur vi än drog. Det fanns bara en sak att göra, bekanta oss med våra grannar.

Jag och Milla började med lägenheten mittemot. Dörrklockan var dock ur funktion och antingen så hörde de inte vår knackning, eller så valde de att ignorera den. Vi vände oss till lägenheten bredvid vår. Där fungerade defenitivt dörrklockan men ingen respons denna gång heller. Nu var det dags för lägenheten snett emot våran. Vi ringde på och visst hörde vi hur någon närmade sig dörren. Det var nästan så att man hörde hur personen andades där innanför medan den stod och kollade på oss genom tjuvhålet. Ingen dörr öppnades. Chocken lämnade oss båda två i skratt. Vi var tvungna att komma in i proppskåpet, det var bara att fortsätta.

Jag tryckte för 4:e gången på en okänd dörrklocka. Denna gång öppnades dörren av en man som tittade vänligt men undrande på oss. Jag började förklara situationen men han avbröt mig, han förstod inte norska (eller svenska för den delen). Engelska fick det bli, försök förklara proppar och proppskåp på engelska till en fransman. Efter ett anatal handgester, skratt och försök till förklaringar förstod vi varandra. Han fick med sin nyckel, utan problem, upp vårat proppskåp. Ett antal utbytta proppar senare fungerade vårat kök som prima igen. Allt tack vare den hjälpsamma fransmannen. Han gjorde inte bara vår kväll, jag har en känsla av att vi också gjorde hans.

Lördag

Idag har tv:n stått på större delen av dagen. Vi har inte kollat koncentrerat, men vi har haft våra ögon och öron öppna. Ikväll är det nämligen premiär av 5:e säsongen av The Hills. Därav har mtv haft maraton hela dagen. Det är lika bra att erkänna att jag, precis som så många andra, har fastnat för och låter mig underhållas av all dramatik och relationer i The Hills. Klockan 18:10 smäller det. Till dess ska Milla och jag laga mat och sedan bänka oss, redo att insupa den nya dramatiken hos tjejerna i Hollywood.



På min dagliga powerwalk gjorde jag en liten avstickare från den vanliga rundan. Jag har varje dag bara promenerat förbi de stora grindarna till Vigeland park. Undrat vad som döljer sig där inne. Idag däremot, när jag såg att Milla gick in där, beslöt jag mig för att springa ifatt henne. Den mäktiga parken med statyer och vackra planteringar var en stor överaskning. Vad vi har gått miste om.

Besviken

Jag vill alltid tro gott om människor. Tro att de menar gott och vill väl. Tyvärr blir man ibland besviken på verkligheten, besviken på människor.

En kvinna kom in i butiken igår. Hon bad om ett paket med 20 marlbro lights. Jag slog ut summan, 83 nok. Hon tog upp sin plånbok och började skrapa ihop mynten. Tyvärr räckte det inte hela vägen, 5.50 saknades. Hon försökte istället leta reda på sitt kort. Men jag fick höra att hon glömt det på kontoret. Kunde hon komma in och betala senare? Självklart inte svarade jag. Om jag fick alla hennes mynt då? I så fall skulle det endast röra sig om 5.50. Fortfarande var mitt svar nej. Det verkade dock som att hon misstolkade mitt nej till ett ja. Hon undrade nämligen när jag slutade mitt pass? Halv tolv svarade jag, av ren reflex. Hon skjöt fram mynten på disken mot mig, tog paketet och sa; jag kommer tillbaka innan halv tolv. Precis när hon vänt på klacken, när hon tagit cigarettpaketet och försvunnit ut genom dörren insåg jag vem det var. Deja vu.

Hon hade varit inne någon vecka tidigare. Hon kom fram med en Coca Cola, letade reda på plånboken och upptäckte att hennes kort inte fanns där. Hon hade glömt det på kontoret. Kunde jag vara så snäll att låta henne komma in med pengar senare. När slutade jag mitt pass? Halv tolv svarade jag. Hon lovade att vara tillbaka innan dess. Utan att invänta en grön signal från min sida försvann hon ur butiken med sin Cola. Inte såg jag henne mer den kvällen, troligtvis hade hon glömt bort det tänkte jag.

Igår däremot insåg jag sanningen. Igår blev jag besviken på verkligheten, besviken på människan.

Torsdagmorgon

Med musik i öronen, kameran över axeln och morgonens värmande solstrålar i ansiktet bar stegen iväg mot operahuset. Där mötte jag upp med Hanna och Milla som hade tagit sig en springtur till den läkra arkitekturen.

Skilda matkassor

Fram till nu har vi haft en gemensam matkassa i lägenheten. Vi har alla lagt en bestämd summa i ett ståtligt ölglas. Så fort vi har behövt något har vi sprungit ner till närmaste Kiwi på Solli plass. Nu blir det nya tider. Vi ska var och en ha vår egen matkassa, vår egen hylla i kylen, vår egen hylla i frysen och vår egen hylla i skafferiet. Vi har olika ambitioner med maten. Jag är en person som tycker om att leva sunt. Det mår jag bättre av både fysiskt och psykiskt. Däremot har jag aldrig varit så ambitiös att jag satt mig in i räknandet av kalorier och points. Det har Milla bestämt sig för att göra. Det innebär att hon kommer äta annorlunda än Hanna och mig framöver. Dessutom insåg vi att det är väldigt sällan som vi faktiskt äter tillsammans. Därför beslutade vi gemensamt att testa på skilda matkassor.

Igår promenerade jag iväg till vår Kiwi butik för att fylla mina hyllor. Det slutade med två överfulla matkassar och ett konto som var 430 nok fattigare. Det intressanta ska bli att se hur länge det tar innan hyllorna börjar se tomma ut.

Stamkunder

Det påpekades redan första dagen, vikten av våra stamkunder. Det är de som får Deli de Luca att gå runt. Det är de som är oss trogna. Med tiden har även jag fått bekanta mig med dessa ansikten. Nu ska jag låta er göra detsamma.

Vi har indiern, som alltid köper ett paket 20 prince.

Vi har 30-åringen, som verkligen borde undvika att köpa två flaskor 1,5 l Coca Cola, så ofta som han gör.

Vi har paret som alltid kommer in gemensamt. Han med en 90-tals Nick Carter frisyr, som tro det eller ej, lyckas bära upp den. Hon, Oslos motsvarighet till Blair Waldorf, som inte har något emot att hennes pojkvän bjuder på inköpen.

Vi har gubben, som alltid köper sin Aftonposten för 20 nok. Han som ger mig en flört, istället för ett tack och hej.

Vi har grabben med de blonda surflockarna. Han som alltid har någon stickad kofta på sig. Grabben som lämnar en förundrad över hur många koftor som hänger i hans garderob?

Vi har affärskvinnan, som mimar det hon vill, då hon alltid är upptagen i ett mobilsamtal.

Vi har den unga, halvblinda tjejen, hon med en ledhund. Hon som alltid har humöret på topp. Hon som ser till att man får perspektiv på livet, lär sig värdera det goda, det enkla och det självklara.

Jag har lärt mig uppskatta våra stamkunder. Troligtvis inte av samma anledning som mina chefer. För mig tillför de nämligen en spänning på jobbet. Kommer indierna en dag komma in och köpa 20 marlbro, istället för 20 prince. Kommer 30-åringen en dag komma in och köpa vatten, istället för sin Coca Cola. Kommer "Nick Carter" eller "Blair Waldorf" någonsin komma in själva, istället för som ett par. Kommer gubben någonsin köpa Dagbladet och säga ha det, istället för att ge mig en flört. Kommer grabben någonsin komma in i en skjorta, istället för sina stickade koftor. Kommer affärskvinnan någonsin lägga ifrån sig mobilen när hon ska beställa. Kommer den halvblinda tjejen någonsin komma in med ett nedstämt humör. Det återstår att se, men tills dess väntar jag med spänning.

Tillfredsställd

Det fanns en lätthet över att jobba idag. En känsla i luften som gjorde att arbetsuppgifterna och timmarna bara flöt på. Kanske hade det att gör med de fåtal kunder jag betjänade. Kanske hade det att göra med att jag är ledig imorgon. Eller så hade det att göra med det faktum att jag trivs i Oslo allt mer. Att jag faktiskt anpassat mig till mitt liv här. Att jag känner mig tillfredsställd med vardagen. Ja, kanske är svaret så enkelt.

Söndag

Framför mig såg jag en härlig söndag.. Den skulle ha börjat med en powerwalk på Frogners och Majorstuens gator. Den skulle ha fortsatt med streching och lite pilates hemma i vår lägenhet. Den hade inneburit en njutningsfull frukost efter en uppfriskande dusch. Den skulle, med fint väder, fortsatt i Slottsparken där jag med boken, Busters Öron, hade njutit av höstens solstrålar. Den skulle ha avslutats med en stärkande lunch innan jag promenerade över slottsparken bort mot jobbet på Universtetsgatan.


Verkligeheten.. Fem i nio ringer min chef Joon och väcker mig ur min skönhetssömn. Han ber om ursäkt att han ringer så tidigt en söndag. Han säger att det är kris på jobbet och undrar om jag kan komma in tidigare. Kan jag komma vid tolv istället för fyra? Jag hör mig själv säga, med en grötiga morgonröst; visst vi ses där. Från tolv till halv tolv, troligtvis utökat till midnatt. Det tillhör inte ovanligheten när man jobbar kvällspass. En tolvtimmars arbetsdag. Varför inte? Jag är ju trots allt här för att tjäna in pengar. Tänk på målet Tina, tänk på målet!

Fräckheten själv

En kvinna kom in i butiken igår när jag jobbade. En välklädd och snygg dam i sina bästa år. Trots att det fanns en hel del kunder i butiken när hon klev in la jag märke till just henne. Därför iaktog jag också medan hon helt nonchalant plockade upp en godisbit ur naturgodisen. Hon behöll godisbiten i handen medan hon plockade åt sig ett tuggummipaket. När hon kom till kassan la hon fram tuggumipaktet och bad om ett paket med tio marlbro lights. Jag slog ut totalsumman och innan hon stoppade kreditkortet i kortläsaren stoppade hon godisbiten i munnen. Framför mig står hon alltså och tuggar på en godisbit från vår butik som hon (troligtvis) aldrig hade för avsikt att betala för. Fräckheten gjorde mig stum. Den eleganta aura som hon tidigare haft över sig försvann på ett ögonblick. Istället förvandlades hon till fräckheten själv.

Målet

Mitt liv i Oslo är inte enbart ett nytt och fängslande äventyr det är också slit och svett. Med ett mål att se fram emot, en klackspark i baken, känns mödan värd sin belöning.

Den belöning jag har i sikte är att utforska USA. Från kust til kust; från New York till Florida, från Florida till Texas, från Texas till Californien. Den ultimata rutten. Med reservation för ett nostalgiskt och minnesfullt stopp i Montreal. Det blir storstäder, solsemester och även lite bondliv. Det här är min klackspark..

Kycklingwok

Enklare än så här blir det inte!
Tillagningstid: ca 10 min



2 port
2 kycklingfileér
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
Ingefärsrot
2 morötter
Broccoli
Matfett
1 kycklingbuljongtärning
3-4 dl Vatten
2 paket soppnudlar
Salt
Peppar

1. Tina de djupfrysta kycklingfiléerna eller skölj den färska kycklingen. Strimla de i bitar.
2. Värm upp en wokpanna med matfett. Pressa de två vitlöksklyftorna och stek tillsammans med den strimmlade kycklingen tills den har fått lite färg.
3. Skala och hacka löken, ingefärsroten och morötterna. Ha i de tillsammans med broccolin. Låt steka någon minut.
4. Smula kycklingbuljongen över woken, häll på vattnet och låt koka upp.
5. Lägg i de två paketen nudlar och låt koka i wokpannan (så länge som nudelpaketet anger).
6. Smaksätt med salt och peppar.
6. NJUT!

Vitaminer och antioxidanter

Det går inte att undgå det faktum att svininfluensan härjar även här i Norge. För att undvika influensan så långt det bara är möjligt går jag runt med desinfektionsmedel i handväskan. Dessutom är planen att bygga upp ett dunder immunförsvar med en daglig Berocca och smarrig frukt. Som tur är, är detta knappast något problem. Nerför gatan från oss ligger nämligen en liten pärla. En uppdukad vitamin och antioxidant buffé. En fröjd för sinne och kropp.

Fisksoppa

Enkelt, billigt, nyttigt och smarrigt.
Tillagningstid: ca 20 min



4 port
2 torskfiléer
2 laxfiléer
1 gul lök
2 potatisar
2 morötter
2 msk margarin
2-4 tsk curry
2 msk vetemjöl
1 l vatten
2 st fiskbuljongtärningar
1 brk krossade tomater
salt, peppar

1. Tina de djupfrysta fiskblocken eller skölj de färska filéerna. Ta bort eventuella ben och skär i bitar.
2. Skala och hacka löken, potatisen och morötterna. Fräs curry tillsammans med de hackade grönsakerna i matfettet. Strö över mjölet och rör om. Späd med vatten och buljongtärningar och låt koka upp.
3. Lägg fisk och tomater i soppan. Sjud på svag värme under lock i ett par minuter.
4. Smaksätt med salt och peppar.
5. NJUT!

Inspiration hämtad från boken "Recept på bra mat som inte är dyr"

Vardagslugn

Ett vardagslugn har äntligen börjat infinna sig hos oss här i Oslo. Efter det att Hanna och jag återvände till Oslos pulserande hjärta tog det fem dagar för oss att hitta en lägenhet och börja jobba. Vi bevisade för oss själva att hårt slit, svett och tårar lönar sig. Camilla kom en vecka senare och även hon har lyckats bra.

Jag jobbar på Deli de Luca, som ligger ett kvarter från paradgatan Karl Johan. Deli de Luca är Oslos motsvarighet till 7eleven (trots att även det finns här). Har du någonsin varit i Oslo så vet du vad jag pratar om, det är inget ställe man går misste om. Det ligger nämligen ett runt varje gatuhörn. Vi säljer godis, chips, dricka, tidningar, tobak, kontantkort, spårvagnskort, men även enklare luncher så som; stekta nudlar, biff chop suey, lunchpajer, varma mackor, sushi, sallader och mycket mer. Det blir alltså ett varierat och socialt arbete vilket gör att jag trivs väldigt bra. Jag jobbar kvällspass mellan 16 och 23:30. Även om jag egentligen är mer av en morgonmänniska börjar jag komma in i denna dygnsrytm. Det handlar trots allt om att inte sova bort dagen utan att komma igång och göra något vettigt av tiden jag har fram till klockan fyra.

Lägenheten vi bor i ligger precis bakom slottsparken. En promenad in till stan tar inte mer än 10 min, så den ligger väldigt centralt. Den är på cirka 40 kvadratmeter. Vi har en liten balkong, ett kök, ett badrum, ett vardagsrum, en sovkoj, rejäla garderober med spegeldörrar (stort plus när vi är tre tjejer) och en hall. Även om den inte är ny så känns den väldigt fräsch. Vi betalar 9000 nok i månaden och i det ingår el/värme och tvkanaler. Trådlöst bredand har vi fixat på egen hand och för det betalar vi 350 nok varje månad.