Förra lördagen tog mitt förhållande slut med Jacob. I över två år har han funnits vid min sida och varit en stor del av mig. Det är otroligt tungt att försöka inse att så är inte längre fallet. Förutom att han har varit en person jag har älskat oerhört mycket så har han också varit min bäste vän. Förhoppningsvis lyckas vi hålla kvar i den delen. Det finns trots allt ingen som känner mig så bra som Jacob gör.
På söndagen åkte jag hem till Linköping där min familj mötte mig med värmande kramar. Jag fick en chans att gråta ut och tänka över allt som hade hänt. Att under den korta tiden ha min familj vid min sida betydde väldigt mycket och jag är otroligt tacksam över att jag hade den chansen att åka hem.
Efter tre korta dagar i Linköping återvände jag igen på tisdagskvällen till Stockholm för att träffa Jacob en sista gång, innan jag tog tåget till Oslo. Det var en befrielse att återigen ses. Vi beställde pizza som vi åt framför tv:n som två vänner hade gjort, vi åt semlor (årets första), vi pratade, vi skrattade, vi grät och stannade uppe långt in på småtimmarna. Sova fick jag göra en annan dag, jag ville inte sova, jag ville inte att tiden skulle gå och att jag skulle bli tvungen att ge mig av.
På tunnelbanan på onsdagsmorgonen, på väg till centralen, fick jag för mig att kolla min biljett. Jag fick kolla igenom biljetten ett par gången innan det gick upp för mig att jag hade missat mitt tåg. Jag hade fått för mig att mitt tåg skulle gå vid 9:25. När jag stod på tunnelbanan insåg jag att det redan hade gått, 8:29 gick det. Det var bara att bege sig till biljettservice och köpa en ny biljett. Jag återvände till Jacob, något som både var jobbigt och skönt. Vi fick lite mer tid på oss och fick chansen att försöka oss på ett adjö som inte var lika sorgligt.
Jag tror inte på ödet, men jag tror på att det finns en mening med allt som sker. Den tiden jag har fått med Jacob har varit den bästa tiden i mitt liv. Han är det bästa som har hänt mig. Han är en person jag vill och kommer minnas så länge jag lever.